Om poesibrunnen

Jag skäms över att jag inte skrivit här sen julafton, det känns ju som ljusår sedan men nu har jag något att säga äntligen.

Dagens ämne: Poesi.
Som ni kanske vet så driver jag ju också en poesiblogg (inaktiv i dagsläget) och den startade jag eftersom jag kände att en blogg är en bra plats att dela med sig av och få kritik på just poesi (dvs. dikter). Så var det med det och allting gick vägen; jag publicerade lite dikter jag kände mig relativt nöjd med och så var det ingenting mer än så... Tills vårat diktprojekt på Litterär Gestaltnings-lektionerna började precis innan jul.
Jag trodde jag visste, förstod och hade sett någonting i poesin innan - oj, vad fel jag hade! Här hade jag suttit vid datorn och skrivit små fina rader med små bitar av min själ och så kom gurun Hans och skakade om allting. Han slängde ur sig begrepp som "estetisk utgångspunkt", "stilistiska experiment" och "taktbetoning". Allt jag trodde mig veta försvann som i ett trollslag och jag stod på botten av ett stort tomt hål och förstod inte vad allting tagit vägen.
Sakta men säkert jobbade jag mig uppåt mot ljuset igen. Jag hittade små strofer, takter och ord och lyckades tillslut bygga ett litet torn jag kunde ta hjälp av att klättra upp mot kanten igen.
Nu är jag riktigt nära för jag känner att solen nästan lyser mig i ögonen och jag kan nästan andas den friska luften igen. Jag känner någonstans att jag verkligen har förstått någonting som tidigare passerat mig som ett spöke. Imorgon är det sista kritik-dagen innan den stora diktinlämningen på onsdag. Tills dess tror jag att jag kommit någon centimeter högre upp mot upplysningen. Jag hoppas det i alla fall. Men upp kommer jag aldrig att komma. Där vandrar legender som Nils Ferlin hand i hand med Karin Boye och ovanför dem alla sitter gurun på sitt moln och överblickar allting. Nej, dit når jag aldrig men jag är lycklig för jag känner doften av vår i luften och jag ser ljuset. Det har varit en otrolig resa.