Om musikalsjukan

Igår var jag hemma hos min kära vän Felicia. Vi såg på "Mamma Mia", drack thé och åt nybakade vaniljbullar som Linn gjort. Filmen var helt sjukt bra (nästan i klass med musikalen jag såg på "Cirkus") men någonstans i glädjeyran/sockerstinnet slog det mig plötsligt; jag säger alltid så. Jag är en sådan fruktansvärd sucker för musikaler! När jag väl började tänka efter kom jag fram till att många av mina top 10-filmer är musikaler och jag tror aldrig att jag sagt att en musikal varit dålig.

För att nämna några av de underbara musikalerna jag sett, jag har sett massor:
- Mamma Mia
- Fantomen på Operan
- Fame
- Dirty Dancing
- Grease
- Sound of Music
- High School Musical 1, 2 och 3
- Moulin Rouge
- Alla Disney-filmer får inte glömmas
- m.fl.

Listan kan göras oändlig. När jag nu tänker så säger jag varje gång jag sett en musikal, omedvetet, "Jäklar, vad bra den var!". Jag tror det beror på att blandningen av min stora passion i livet, musik, och dans, en annan passion, och skådespeleri är klockren. Att istället för att säga sina repliker sjunga ut dem och backas upp av ett band gör att känslan förstärks till tusen. Plötsligt finns inga dåliga manus, lägger man bara till musik blir allting bra. Det är som med salt. Lite salt i maten och det kan rädda en hel måltid. Det är vad musik gör med en film enligt mig. Det spelar nästan ingen roll om handlingen är lam, som i typ "Mamma Mia" och "High School Musical", eller om skådisarna är halvdana. Kan de dansa och sjunga stiger de till skyarna i mina ögon.

Jag är sjuk, jag vet. Jag tror jag är född med musikalsjukan. Men det gör inget. Jag älskar det ändå. Tack, du som uppfann musikalen. Du förgyllde mitt liv.

Eller, vad säger ni?

Om mina katter vore människor

Läste nyss ett jättegulligt inlägg om hur ens husdjur skulle vara som människor. Jag blev superinspirerad så nu kommer ni att få lära känna mina katter/människor; Ronja och Wilma.

Möt Ronja. Ronja är livsnjutaren som inte kliver upp ur sängen i onödan. Hon börjar närma sig 40-strecket men lever som om hela livet fortfarande vore framför henne, som om hon bara kan slappa lite till och sedan ta tag i saker och ting. Hon latröker ibland på betongbalkongen i förorten, inbillar sig att träningen hon får då hon bakar räcker och hon har trådlösa telefoner överallt i lägenheten (bara för att slippa gå upp och svara). Hon är den eviga ungdomen som man ser varit mycket vacker förr i tiden. Dock har skönheten förfallit med att kilorna ökat och inte kan hon förlita sig på sin hjärna heller (exempelvis hon har aldrig förstått sig på det där med mobilalarm på mornarna utan snarare förlitat sig på att solen ska väcka henne - trots att hennes sovrum ligger mot norr). Hon försökte göra högskoleprovet en gång men insåg snart att hennes framtid kanske inte låg i akademiska studier trots allt. Hon tog då jobbet i kassan på Ica Kvantum något år men tröttnade snart på den slitsamma livsstilen. Turligt nog ärvde hon lite pengar då hennes gammelfaster dog och har därmed kunnat leva det slappa livet hon alltid önskat. Hon är rädd för att bli ensam och har därmed alltid på radion så att det känns som om någon hela tiden är hemma. I relationer är hon mysaren. Den som gärna kryper upp i soffan tillsammans med sin partner och dricker varm choklad. Tyvärr har inte partnen infunnit sig ännu men hon har fortfarande hopp. Varför skulle någon säga nej till hennes skönhet? Så hon fortsätter att se på film ensam, köpa latte och Camel-cigg ensam och drömma sig bort - ensam. Men hon är inte olycklig. Hon vet ju att framtiden bara är satt på pause tills hon trycker på play igen. Det tragiska är att hon för länge sedan glömt bort hur hennes DVD fungerar och kan därmed inte trycka på någon knapp allas. Men hon misströstar inte snart kommer någon för att hjälpa henne att ta tag i livet.

Möt Wilma. Wilma är den ambitiösa som alltid blickat framåt och siktat mot stjärnorna. Hon var bäst i klassen i alla ämnen, den som råpluggade på rasterna och som alltid satt längst fram i klassrummet på samhällslektionerna. Efter gymnasiet hoppade hon direkt på Handelshögskolan och satsade stenhårt för att få höga betyg för hon visste att det var nu det gällde - ville hon bli någon skulle det avgöras här. Hon lyckades bra och kom ut på andra sidan med ett chefsjobb på Nordeabanken. Och hon är verkligen chefen personifierad. Bestämd men vänlig. Hård men trygg. Mot dem som jobbar bra är hon snäll som en kattunge men mot de som slappar och slöar förvandlas hon till en tiger som inte drar sig för att bita till om det krävs. Hon har aldrig haft någon skönhet att förlita sig på så om hon velat ha en relation hade hon varit tvungen att visa sin insida - något hon aldrig skulle göra. Hon är livrädd för att bli sårad och murarna runt hennes hjärta är högre än Himalaya. På kvällarna sitter hon uppe sent och tittar på svart/vita, romantiska filmer från 40-talet och drömmer sig bort. Hon har inte tid med egna relationer men har en enorm modersinstinkt; så fort hon ser ett litet barn så ringer den biologiska klockan och hon bara måste ge denne en glass eller kanske en tia. En tår rinner då och då nedför hennes kind i ensamheten men hon torkar den snabbt och sätter på sig masken igen. Ingen ska se henne svag, hon ska ju vara den starka bossen. Och vem kan lita på en chef som gråter som ett barn ibland?

Jag älskar såklart båda lika mycket. Deras olika personligheter kompletterar varandra och jag kan knappt tänka mig den ena utan den andra. Hur skulle era husdjur vara? Som er kanske..?

Om språk, glitter och glamour

Ett välbehövt avbrott i tillvaron. Fler bilder kommer. Inga foton är tagna av mig.
Fotografer:
De två understa - Anna Gustavsson
Resten - Ida Melander och Emma Spires

Om att jag inte klarar mycket mer

Jag vet att jag egentligen inte borde skriva det här för jag har en massa plugg. Men det är just det som är grejen! Vi har i en månad nu konstant överrösts i uppsatser, muntliga framställningar och PROV, PROV, PROV! Jag orkar snart inte längre - I'm about to crack!
Ovanpå allt detta så gick NO-provet skit och läraren är bajsig mot mig, min novell fick värsta kritiken av våran Litterär Gestaltnings-lärare och jag fattar absolut noll och ingenting på filosofin. Våran underbara engelskalärare slängde dessutom in ett "läxförhör" på 75 glosor nästa vecka - som om det inte räckte med filosofiprov och latinprov, liksom!

Jag vet inte hur länge till jag klarar av allt detta pluggande utan någon andningspaus. Det blir nian all over again. "Hej, magkatarr! Har saknat dig, jaa det var väl så dags att komma nu. Var ju ett tag sen sist...".
Jag är konstant trött, trots att jag sover mer än åtta timmar varje natt, och jag har huvudvärk mest hela tiden. "Förkylning? Ha! Som om jag har tid med det! Knarka alvedon och låtsas som om det regnar" Är det så det ska vara?
Mina betyg dalar och min dröm att komma in på journalistutbildningen känns alltmer avlägsen. Är det så här "de bästa åren i mitt liv" ska kännas?! Är livet som bäst nu kommer jag definitivt ta livet är mig, det här är ohållbart!

Å, gud. Jag är dramatisk men situationen kräver det. Jag behöver någon substans förutom skolan. Snälla, ta mig här ifrån!

Om modeindustrin

Hej!
Nu skriver jag igen. Vet att det är långt emellan uppdateringarna men om man väntar på något gott... Om ni kommer ihåg så tänkte jag för några veckor sedan skriva om något viktigt men så kom armén och drog mig i armen och sa ; "Kom, vi har kakor!" (Jag har förövrigt bestämt mig för att inte göra lumpen, livet kom i vägen). Nu, har jag tid och nu ska jag ta upp det, också med tanke på en händelse idag.

Första ordet: Anorexia. Andra ordet: Bulimi. Ni vet vart jag vill komma. Unga flickor och pojkar fullständigt matas med bilder, filmer, bloggar, tidningar, osv. om hur just de ska bli smala. "Träna rätt och gå ned fem kilo på tre veckor!". Överallt på stan ser man bilder av snygga, smala tjejer och vältränade pojkar (sjukt retuscherade) som säljer det plagget du ville köpa. Och du tänker: "Åh, men om jag går ned lite i vikt så kommer den där klänningen se så mycket snyggare ut på mig".

Är det såhär modevärlden vill ha det? Visst, i Spanien har de förbjudit BMI under 16 på sina visningar och det är ju ett steg i rätt riktning. Men vänta lite, BMI 16. Det betyder alltså att om man är 179 cm så får man inte väga under 51 kilo. Oj, 51 kilo. Det är ju... helt normalt att väga... Då är man ju inte alls sjuk, nej nej!
Det jag försöker säga är att vi är på väg åt rätt håll men inte snabbt nog. Jämförelse: vi ska springa 100 meter under 10 sek. Istället för att starta vid blocken så backar vi och startar 20 meter bakom dem. Det blir svårt att klara det då.

Allt detta med hela modellindustrin känns ju ganska avlägset men vi känner väl alla åtminstone en person med en ätstörning eller hur? Jag ska dra en paralell till något jag upplevde idag;
Idag var jag på, surprise, en modellcasting för Elite Model Management för att jag ansökte till en tävling och gick vidare. Jag, och Melinda och Ida, åker dit. Precis innan jag ska gå in möter jag en tjej i trappen. Super skinny, tall, cheekbones - you know the look. Jag går in, det blir min tur. Jag mäts och blir stirrad på upp och ned av två olika personer. När jag kommer ut får jag höra av Melinda och Ida att tjejen i trappen inte gått vidare för att agenturen tyckte att hon skulle bli 3 cm smalare kring höften. HALLÅ! Hon var supersmal! Verkligen! Jag kan då bara reflektera detta på mig och tänka; ”Whoa, hon är för bred om höften. Vad är då jag?! ”

Jag gick inte vidare i tävlingen men detta fick mig att inse hur sjuk den här världen är. Jag, som inte känner mig speciellt tjock, kunde inte tänka på annat än min, enligt dem, enorma rumpa. Va, fan?! Är det såhär livet ska vara? Ska de med sina jävla måttband och kritiska ögon bestämma hur man ska vara? Vad som är accepterat? Och den där tjejen, hur stor skillnad gör tre, jävla centimeter! PATETISKT!

Nej, jag ska, och hoppas att ni alla andra också gör det, sluta hylla denna sjuka modeindustri och börja hylla riktiga människor.

Som ex. att Whitney vann Top Model 10 - en enligt dem plus size-girl. Helt underbart, det borde visa folk i modevärlden hur livet borde vara! Och inte bara att plus size ska bli vanligare utan att "normala" sizen bland modeller ska gå uppåt. När jag som 34/36 inte platsar är något fel. Jag har en dröm, som Martin Luther King så klokt sa, att modeller på catwalken ska representera dem som ska bära kläderna; vanliga människor, inte några übermänschen (?) som ingen kan relatera till och som får så många att dö av ätstörningar varje år.

Är detta så mycket begärt?

Kamerautrustning

Kamerahus: Nikon D40

Är väldigt nöjd med min kamera. Stod och valde mellan den här, D40x och 400D men i slutändan blev det Nikon eftersom den kändes mycket bättre i handen än vad Canon gjorde. Valet mellan D40 och D40x var lätt - varför pröjsa, då, 2000 kr till för 4 megapixel? Jag ska inte göra några stora förstoringar.

Kameran har 6.0 megapixlar, kan tyckas lite i dagens pixel-hets, men är extremt lätt och systemet är pedagogiskt.

Objektiv:

Nikon 18-55/3.5-5.6 G ED DX AF-S

Kitobjektivet som fungerar superbra. Tar skarpa bilder och tack vare zoomen kan man ta allt från close-up's till landskapsfoton.

Kompletterar nog snart med en 55-200/300, gärna macro, så att jag kan fota ännu mera brett :)

Stativ:

Hama Star 61

Ett extremt basic stativ som jag köpte för en billig peng i Spanien. Fungerar dock precis som det ska och det finns ingenting jag saknar. Stativet har vattenpass, justerbara ben, justerbart huvud och reglebar höjd (max: 150). Suveränt!

Väska:

Crumpler Pretty Boy

Följde med som ett paketerbjudande då jag köpte kameran och är allt jag kan tänkas önska mig. Man får plats med kameran och två objektiv. Dessutom har den en ytterficka där minneskort, mobil, nycklar - you name it! kan ligga.

Om Sophia Somajo

För en gångs skull så har jag inte så mycket mer att säga förutom att den här bruden är grym. Hon har gjort jättesöta små videos till varje låt på skivan där hon berättar närmare vad de handlar om. Ladda ned/Köp den skivan. BUMS!!

The Laptop Diaries Countdown pt 4 (Warm Blooded Murder)