Nyss uppvaknad och trött efter gårdagens strapatser sjönk jag ned i soffan bredvid mamma. Åt en macka och tittade lite på Nyhetsmorgon på TV4. De har visst någon ny kampanj om att man ska göra varandra lyckliga då, bl.a., en kvinna hade börjat varje dag med att köpa två kaffe på 7-eleven och kassörskan ge den andra till personen efter henne i kön. Jäklar vad snällt, var det ända jag kunde tänka. Om jag drack kaffe skulle jag bli absolut överlycklig om jag fick en gratis en morgon. Vilken gest! Sedan var en kille där och visade ett YouTube-klipp han gillade. Jag är inte stammis på YouTube, så det är möjligt att ni alla har sett det, men jag blev helt rörd. Tårarna vällde upp i mina ögon och jag visste inte hur glad jag skulle bli. Kände mig helt enkelt tvungen att dela med mig av det till er. Så jag hoppas att ni blir lika glada som jag.
Nu ska jag gå och visa mina katter lite kärlek, jag också.
söndag 21 september 2008
torsdag 18 september 2008
Om fånigt leende människor
Idag satt jag på tunnelbanan på väg hem. Klockan började närma sig kvart i fem och det kändes som om hela dagen gått förlorad till den förbannade skolan. Jag kom ned till Slussens T-banestation och såg att mitt tåg skulle gå om två minuter. Eftersom jag ska längst ned, längst bort fick jag lägga på en rem för att hinna med. Väl nere klev jag på tåget och satte mig på ett ledigt säte längst in vid fönstret. Jag skruvade upp Detektivbyrån i mina öron och sjönk utmattad ihop mot rutan.
Vid Midsommarkransen klev en ung mamma och hennes lilla dotter, i treårsåldern, på tunnelbanan. Mamman satte flickan mittemot mig, bredvid en kille lite äldre än mig. Flickan var bland det sötaste jag sett; axellångt och lockigt blont hår, stora blå ögon och långa svarta ögonfransar. Hon hade svårt att sätta sig på sätet och ramlade mot mig när hon försökte. Mamman skrattade lite och lyfte upp henne. Flickan satt och tittade förundrat på mig, som om hon aldrig sett en annan människa förut. Jag kunde riktigt se hur tankarna flög omkring där inne. Funderandes på världen. Omedvetet drogs mina smilband upp och jag såg sådär fånigt lycklig ut som man bara kan göra om man sett på "Amelie från Montmartre" (vilket jag också hade). När jag tittade bort från flickan såg jag att killen bredvid henne såg precis lika fånig ut som jag.
Tyvärr klev mamman och flickan av i Liljeholmen. Kvar på tåget satt bara två smilande människor. Jag kom dock snart på mig själv med det hela; skruvade upp volymen lite till, drog på det där coola "hej-jag-är-stockholmare-så-jag-kunde-inte-bry-mig-mindre"-minen igen och lutade mig tillbaka i sätet - men innerst inne log jag fortfarande. Jättestort. Och jag vet att trots killen tvärsemot mig klev av på Hägerstensåsen så log nog han också hela vägen hem.
Tänk så underbara barn är ändå. Så söta, rena och oskuldsfulla. Man vill bara skydda dem från allt hemskt och låta dem växa upp i ett vadderat rum. Det kan man självklart inte göra och snart blir även den lilla flickan stor, börjar använda BH och kanske provar hon sin första cigg. Men än så länge är hon barn och än så länge sprider hon glädje vart hon än går. Tack för det!
Vid Midsommarkransen klev en ung mamma och hennes lilla dotter, i treårsåldern, på tunnelbanan. Mamman satte flickan mittemot mig, bredvid en kille lite äldre än mig. Flickan var bland det sötaste jag sett; axellångt och lockigt blont hår, stora blå ögon och långa svarta ögonfransar. Hon hade svårt att sätta sig på sätet och ramlade mot mig när hon försökte. Mamman skrattade lite och lyfte upp henne. Flickan satt och tittade förundrat på mig, som om hon aldrig sett en annan människa förut. Jag kunde riktigt se hur tankarna flög omkring där inne. Funderandes på världen. Omedvetet drogs mina smilband upp och jag såg sådär fånigt lycklig ut som man bara kan göra om man sett på "Amelie från Montmartre" (vilket jag också hade). När jag tittade bort från flickan såg jag att killen bredvid henne såg precis lika fånig ut som jag.
Tyvärr klev mamman och flickan av i Liljeholmen. Kvar på tåget satt bara två smilande människor. Jag kom dock snart på mig själv med det hela; skruvade upp volymen lite till, drog på det där coola "hej-jag-är-stockholmare-så-jag-kunde-inte-bry-mig-mindre"-minen igen och lutade mig tillbaka i sätet - men innerst inne log jag fortfarande. Jättestort. Och jag vet att trots killen tvärsemot mig klev av på Hägerstensåsen så log nog han också hela vägen hem.
Tänk så underbara barn är ändå. Så söta, rena och oskuldsfulla. Man vill bara skydda dem från allt hemskt och låta dem växa upp i ett vadderat rum. Det kan man självklart inte göra och snart blir även den lilla flickan stor, börjar använda BH och kanske provar hon sin första cigg. Men än så länge är hon barn och än så länge sprider hon glädje vart hon än går. Tack för det!
torsdag 11 september 2008
Om att pliktverket vill mig något
Det här inlägget skulle egentligen handla om något mycket mer seriöst, fast jag antar att detta är rätt seriöst också, men det jag såg när jag kom hem gjorde att jag bara blev tvungen att skriva det här blogginlägget. Det var nämligen så att när jag kom in i mitt rum efter en lång dag i skolan så låg ett brev på mitt skrivbord. Detta, kan jag meddela er alla, är inte något som händer varje dag. Jag blev nyfiken och efter lite undersökande kunde jag konstatera följande;
1. Det är ett vitt kuvert
2. Det är inte ett sånt där kurvert med ett litet plastfönster på
3. Det finns inga frimärken ("Porto betalt" står det)
4. Det är B-post
5. Kuvertet har en streckkod i nedre vänstra kanten, mystiskt!
6. Det finns en logga uppe i övre vänstra hörnet, en logga med tre kronor på... (någon som vet vad jag talar om än?)
7. Det står pliktverket på kuvertet.
Hmm... tänkte jag, armén vill mig något. Jag sprättade upp kuvertet och ut föll en vit A4 och en liten folder. På A4:at står det: "Pliktverket vill gärna träffa dig". Va? I brevet finns att läsa att jag verkar ha rätt förutsättningar för armén och att de vill att jag ska mönstra. Det står klart och tydligt att jag genom mönstring inte binder mig till någonting men att jag måste göra det senast dagen jag fyller arton (om ganska exakt 170 dagar, 7 timmar, 51 minuter och 12 sekunder. 11 sekunder. 10 sekunder...).
Ha! De vill att jag ska vara med i armén!! Är detta ett practical joke? Hohoo, ni kan komma ut nu! Vart gömmer ni er? Jag vill ha blommor för det här nu!
Nej, men allvarligt så är ju detta väldigt oväntat. För att säga det rätt ut: Jag har inga som helst planer på att vara med i armén ens om jag skulle klara mönstringen. Jag har helt enkelt inte tid men att mönstra... Tja, varför inte? Eller... Joo, kanske. Hmm... Måste tänka över detta.
Vad tycker ni om hela armén? Och framför allt - är det värt att mönstra bara för jämförandets skull?
1. Det är ett vitt kuvert
2. Det är inte ett sånt där kurvert med ett litet plastfönster på
3. Det finns inga frimärken ("Porto betalt" står det)
4. Det är B-post
5. Kuvertet har en streckkod i nedre vänstra kanten, mystiskt!
6. Det finns en logga uppe i övre vänstra hörnet, en logga med tre kronor på... (någon som vet vad jag talar om än?)
7. Det står pliktverket på kuvertet.
Hmm... tänkte jag, armén vill mig något. Jag sprättade upp kuvertet och ut föll en vit A4 och en liten folder. På A4:at står det: "Pliktverket vill gärna träffa dig". Va? I brevet finns att läsa att jag verkar ha rätt förutsättningar för armén och att de vill att jag ska mönstra. Det står klart och tydligt att jag genom mönstring inte binder mig till någonting men att jag måste göra det senast dagen jag fyller arton (om ganska exakt 170 dagar, 7 timmar, 51 minuter och 12 sekunder. 11 sekunder. 10 sekunder...).
Ha! De vill att jag ska vara med i armén!! Är detta ett practical joke? Hohoo, ni kan komma ut nu! Vart gömmer ni er? Jag vill ha blommor för det här nu!
Nej, men allvarligt så är ju detta väldigt oväntat. För att säga det rätt ut: Jag har inga som helst planer på att vara med i armén ens om jag skulle klara mönstringen. Jag har helt enkelt inte tid men att mönstra... Tja, varför inte? Eller... Joo, kanske. Hmm... Måste tänka över detta.
Vad tycker ni om hela armén? Och framför allt - är det värt att mönstra bara för jämförandets skull?
tisdag 9 september 2008
Om dagen som inte borde få finnas
Okej, så det här var den största bottendagen i världshistorien. Let me walk you through it:
Jag ställer klockan måndagkvällen på 06:15, jag vet ju att det är skolfoto dagen efter så jag behöver lite extra tid att hinna fixa mig i ordning. Skulle ju vara sådär cool och rosa. Morgonen därpå vaknar jag av att telefonen ringer (tänker: vem ringer såhär tidigt... ingen...), sätter mig upp i sängen och utropar en massa svordomar, slänger en blick på klockan 07:25. Jag måste alltså vara hemifrån inom 15 minuter. Rusar upp, slänger på mig kläder, sminkar mig i rekordfart, stoppar ned skolböcker i väskan och rusar till tunnelbanan.
Jag hann i tid till franskan men det kändes som en lång lektion på fastande mage. Efteråt säger min underbara lärare till mig att; "Nathalie, du behöver inte vara perfekt och komma i tid jämt. Nästa gång du försover dig så ringer du mig och säger det, då hinner du äta frukost och det gör inget att du är lite sen". Gud, tack för henne!
Lite tid över på håltimmen så sista fixningen blir där, jag och Michelle går och köper varsin glass till fotot. Men glassen hinner smälta litet och min hand blir kladdig. Tror dock att gruppfotot gick bra men personfotot - hmm... Fotografen frågade om jag ville visa min tandställning, blir konfus - är den så ful? Svarar "Nej". Gör konstiga grimarser med munnen och mina ögon säger "Dö, dö, dö". Fotografen säger att jag ska se ljuv ut, gör mig mest förbannad.
Resten av dagen går bra, letar i skåpet efter min naturkunskapsbok, vi har ju prov imorn, men hittar den inte och antar att den är hemma. Åker hem - letar efter boken men hittar den inte. Får panik, ringer typ 20 samtal till Kelly (som är kvar i skolan) men när jag väl får tag på henne har hon inte min skåpnyckel så jag åker tillbaka till skolan i tron om att jag letat dåligt. Kommer dit rejält panikslagen men där finns ingen bok, åker moloket hem igen. Får tag på Kelly som ska lämna sin bok hos mig innan ridningen så jag kan kopiera ur den. JA! RÄDDNINGEN! Men, får ett sms en timme senare som säger att hon gjort ett misstag och råkat ta med sig den till ridningen men att jag kan få den vid åtta. FAN FAN FAN!!
Nu har jag bara mina anteckningar att plugga på och kan inte mer än hoppas att det som står i boken inte är så mycket annat. Kollar upp omprovsdatum men det är den 16:e december. Känns dumt att vänta tills dess, två dagar innan avslutningen. Vad ska jag göra nu? Sitter med ett självklart, jävla IG på det här provet. Jag orkar inte mer, det finns ingen lösning på detta. Jag som skulle se på Top Model ikväll, det kan jag ju glömma.
Och boken är spårlöst försvunnen.
Snälla Gud, låt mig få göra om denna dag!!!
EDIT: Tacktacktack, Fanny som gav mig alla frågor och Tacktacktack, Anna som ringer och bryr sig om mig, Tacktacktack Niklas O som nästan kom förbi och lämnade hans NK-bok och Tacktacktack, Felli för all uppmuntran. Dessutom Tacktacktack, Kelly. <33>
Jag ställer klockan måndagkvällen på 06:15, jag vet ju att det är skolfoto dagen efter så jag behöver lite extra tid att hinna fixa mig i ordning. Skulle ju vara sådär cool och rosa. Morgonen därpå vaknar jag av att telefonen ringer (tänker: vem ringer såhär tidigt... ingen...), sätter mig upp i sängen och utropar en massa svordomar, slänger en blick på klockan 07:25. Jag måste alltså vara hemifrån inom 15 minuter. Rusar upp, slänger på mig kläder, sminkar mig i rekordfart, stoppar ned skolböcker i väskan och rusar till tunnelbanan.
Jag hann i tid till franskan men det kändes som en lång lektion på fastande mage. Efteråt säger min underbara lärare till mig att; "Nathalie, du behöver inte vara perfekt och komma i tid jämt. Nästa gång du försover dig så ringer du mig och säger det, då hinner du äta frukost och det gör inget att du är lite sen". Gud, tack för henne!
Lite tid över på håltimmen så sista fixningen blir där, jag och Michelle går och köper varsin glass till fotot. Men glassen hinner smälta litet och min hand blir kladdig. Tror dock att gruppfotot gick bra men personfotot - hmm... Fotografen frågade om jag ville visa min tandställning, blir konfus - är den så ful? Svarar "Nej". Gör konstiga grimarser med munnen och mina ögon säger "Dö, dö, dö". Fotografen säger att jag ska se ljuv ut, gör mig mest förbannad.
Resten av dagen går bra, letar i skåpet efter min naturkunskapsbok, vi har ju prov imorn, men hittar den inte och antar att den är hemma. Åker hem - letar efter boken men hittar den inte. Får panik, ringer typ 20 samtal till Kelly (som är kvar i skolan) men när jag väl får tag på henne har hon inte min skåpnyckel så jag åker tillbaka till skolan i tron om att jag letat dåligt. Kommer dit rejält panikslagen men där finns ingen bok, åker moloket hem igen. Får tag på Kelly som ska lämna sin bok hos mig innan ridningen så jag kan kopiera ur den. JA! RÄDDNINGEN! Men, får ett sms en timme senare som säger att hon gjort ett misstag och råkat ta med sig den till ridningen men att jag kan få den vid åtta. FAN FAN FAN!!
Nu har jag bara mina anteckningar att plugga på och kan inte mer än hoppas att det som står i boken inte är så mycket annat. Kollar upp omprovsdatum men det är den 16:e december. Känns dumt att vänta tills dess, två dagar innan avslutningen. Vad ska jag göra nu? Sitter med ett självklart, jävla IG på det här provet. Jag orkar inte mer, det finns ingen lösning på detta. Jag som skulle se på Top Model ikväll, det kan jag ju glömma.
Och boken är spårlöst försvunnen.
Snälla Gud, låt mig få göra om denna dag!!!
EDIT: Tacktacktack, Fanny som gav mig alla frågor och Tacktacktack, Anna som ringer och bryr sig om mig, Tacktacktack Niklas O som nästan kom förbi och lämnade hans NK-bok och Tacktacktack, Felli för all uppmuntran. Dessutom Tacktacktack, Kelly. <33>
fredag 5 september 2008
Om att jag fortfarande saknar dig
I dessa kyliga tider tar jag mig tillfälle att bjuda på två dikter med liknande tema. Läs och tänk.
Det är en förändring i vädret.
När jag står på balkongen i natten
finns det vinter i luften.
Jag känner det på doften.
Jag vet inte vad det är men
något är annorlunda.
Sommaren dör ut.
Året slutför sin cirkel.
Livet börjar om.
Det har gått ett tag nu
Sommaren har gått över till höst
och snart låter hösten vintern ta vid
De blommor vi kände doften av
dör sakta ut
De ljumma vågorna som slog
emot våra ben har blivit kalla
Folk har kommit och gått
Sovit i våra sängar
Skrattat åt våra skämt,
åt oss
Jag vet att allting är förlorat,
som det ska vara
Jag såg aldrig skymten av en vit häst,
så jag drar mina slutsatser själv
Livet är ingen saga
och lyckliga slut finns inte i verkligheten
Jag har gått vidare nu
Men jag saknar dig fortfarande
Det är en förändring i vädret.
När jag står på balkongen i natten
finns det vinter i luften.
Jag känner det på doften.
Jag vet inte vad det är men
något är annorlunda.
Sommaren dör ut.
Året slutför sin cirkel.
Livet börjar om.
Det har gått ett tag nu
Sommaren har gått över till höst
och snart låter hösten vintern ta vid
De blommor vi kände doften av
dör sakta ut
De ljumma vågorna som slog
emot våra ben har blivit kalla
Folk har kommit och gått
Sovit i våra sängar
Skrattat åt våra skämt,
åt oss
Jag vet att allting är förlorat,
som det ska vara
Jag såg aldrig skymten av en vit häst,
så jag drar mina slutsatser själv
Livet är ingen saga
och lyckliga slut finns inte i verkligheten
Jag har gått vidare nu
Men jag saknar dig fortfarande
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
