Om fånigt leende människor

Idag satt jag på tunnelbanan på väg hem. Klockan började närma sig kvart i fem och det kändes som om hela dagen gått förlorad till den förbannade skolan. Jag kom ned till Slussens T-banestation och såg att mitt tåg skulle gå om två minuter. Eftersom jag ska längst ned, längst bort fick jag lägga på en rem för att hinna med. Väl nere klev jag på tåget och satte mig på ett ledigt säte längst in vid fönstret. Jag skruvade upp Detektivbyrån i mina öron och sjönk utmattad ihop mot rutan.

Vid Midsommarkransen klev en ung mamma och hennes lilla dotter, i treårsåldern, på tunnelbanan. Mamman satte flickan mittemot mig, bredvid en kille lite äldre än mig. Flickan var bland det sötaste jag sett; axellångt och lockigt blont hår, stora blå ögon och långa svarta ögonfransar. Hon hade svårt att sätta sig på sätet och ramlade mot mig när hon försökte. Mamman skrattade lite och lyfte upp henne. Flickan satt och tittade förundrat på mig, som om hon aldrig sett en annan människa förut. Jag kunde riktigt se hur tankarna flög omkring där inne. Funderandes på världen. Omedvetet drogs mina smilband upp och jag såg sådär fånigt lycklig ut som man bara kan göra om man sett på "Amelie från Montmartre" (vilket jag också hade). När jag tittade bort från flickan såg jag att killen bredvid henne såg precis lika fånig ut som jag.

Tyvärr klev mamman och flickan av i Liljeholmen. Kvar på tåget satt bara två smilande människor. Jag kom dock snart på mig själv med det hela; skruvade upp volymen lite till, drog på det där coola "hej-jag-är-stockholmare-så-jag-kunde-inte-bry-mig-mindre"-minen igen och lutade mig tillbaka i sätet - men innerst inne log jag fortfarande. Jättestort. Och jag vet att trots killen tvärsemot mig klev av på Hägerstensåsen så log nog han också hela vägen hem.

Tänk så underbara barn är ändå. Så söta, rena och oskuldsfulla. Man vill bara skydda dem från allt hemskt och låta dem växa upp i ett vadderat rum. Det kan man självklart inte göra och snart blir även den lilla flickan stor, börjar använda BH och kanske provar hon sin första cigg. Men än så länge är hon barn och än så länge sprider hon glädje vart hon än går. Tack för det!