Om modeindustrin

Hej!
Nu skriver jag igen. Vet att det är långt emellan uppdateringarna men om man väntar på något gott... Om ni kommer ihåg så tänkte jag för några veckor sedan skriva om något viktigt men så kom armén och drog mig i armen och sa ; "Kom, vi har kakor!" (Jag har förövrigt bestämt mig för att inte göra lumpen, livet kom i vägen). Nu, har jag tid och nu ska jag ta upp det, också med tanke på en händelse idag.

Första ordet: Anorexia. Andra ordet: Bulimi. Ni vet vart jag vill komma. Unga flickor och pojkar fullständigt matas med bilder, filmer, bloggar, tidningar, osv. om hur just de ska bli smala. "Träna rätt och gå ned fem kilo på tre veckor!". Överallt på stan ser man bilder av snygga, smala tjejer och vältränade pojkar (sjukt retuscherade) som säljer det plagget du ville köpa. Och du tänker: "Åh, men om jag går ned lite i vikt så kommer den där klänningen se så mycket snyggare ut på mig".

Är det såhär modevärlden vill ha det? Visst, i Spanien har de förbjudit BMI under 16 på sina visningar och det är ju ett steg i rätt riktning. Men vänta lite, BMI 16. Det betyder alltså att om man är 179 cm så får man inte väga under 51 kilo. Oj, 51 kilo. Det är ju... helt normalt att väga... Då är man ju inte alls sjuk, nej nej!
Det jag försöker säga är att vi är på väg åt rätt håll men inte snabbt nog. Jämförelse: vi ska springa 100 meter under 10 sek. Istället för att starta vid blocken så backar vi och startar 20 meter bakom dem. Det blir svårt att klara det då.

Allt detta med hela modellindustrin känns ju ganska avlägset men vi känner väl alla åtminstone en person med en ätstörning eller hur? Jag ska dra en paralell till något jag upplevde idag;
Idag var jag på, surprise, en modellcasting för Elite Model Management för att jag ansökte till en tävling och gick vidare. Jag, och Melinda och Ida, åker dit. Precis innan jag ska gå in möter jag en tjej i trappen. Super skinny, tall, cheekbones - you know the look. Jag går in, det blir min tur. Jag mäts och blir stirrad på upp och ned av två olika personer. När jag kommer ut får jag höra av Melinda och Ida att tjejen i trappen inte gått vidare för att agenturen tyckte att hon skulle bli 3 cm smalare kring höften. HALLÅ! Hon var supersmal! Verkligen! Jag kan då bara reflektera detta på mig och tänka; ”Whoa, hon är för bred om höften. Vad är då jag?! ”

Jag gick inte vidare i tävlingen men detta fick mig att inse hur sjuk den här världen är. Jag, som inte känner mig speciellt tjock, kunde inte tänka på annat än min, enligt dem, enorma rumpa. Va, fan?! Är det såhär livet ska vara? Ska de med sina jävla måttband och kritiska ögon bestämma hur man ska vara? Vad som är accepterat? Och den där tjejen, hur stor skillnad gör tre, jävla centimeter! PATETISKT!

Nej, jag ska, och hoppas att ni alla andra också gör det, sluta hylla denna sjuka modeindustri och börja hylla riktiga människor.

Som ex. att Whitney vann Top Model 10 - en enligt dem plus size-girl. Helt underbart, det borde visa folk i modevärlden hur livet borde vara! Och inte bara att plus size ska bli vanligare utan att "normala" sizen bland modeller ska gå uppåt. När jag som 34/36 inte platsar är något fel. Jag har en dröm, som Martin Luther King så klokt sa, att modeller på catwalken ska representera dem som ska bära kläderna; vanliga människor, inte några übermänschen (?) som ingen kan relatera till och som får så många att dö av ätstörningar varje år.

Är detta så mycket begärt?