Om musikalsjukan

Igår var jag hemma hos min kära vän Felicia. Vi såg på "Mamma Mia", drack thé och åt nybakade vaniljbullar som Linn gjort. Filmen var helt sjukt bra (nästan i klass med musikalen jag såg på "Cirkus") men någonstans i glädjeyran/sockerstinnet slog det mig plötsligt; jag säger alltid så. Jag är en sådan fruktansvärd sucker för musikaler! När jag väl började tänka efter kom jag fram till att många av mina top 10-filmer är musikaler och jag tror aldrig att jag sagt att en musikal varit dålig.

För att nämna några av de underbara musikalerna jag sett, jag har sett massor:
- Mamma Mia
- Fantomen på Operan
- Fame
- Dirty Dancing
- Grease
- Sound of Music
- High School Musical 1, 2 och 3
- Moulin Rouge
- Alla Disney-filmer får inte glömmas
- m.fl.

Listan kan göras oändlig. När jag nu tänker så säger jag varje gång jag sett en musikal, omedvetet, "Jäklar, vad bra den var!". Jag tror det beror på att blandningen av min stora passion i livet, musik, och dans, en annan passion, och skådespeleri är klockren. Att istället för att säga sina repliker sjunga ut dem och backas upp av ett band gör att känslan förstärks till tusen. Plötsligt finns inga dåliga manus, lägger man bara till musik blir allting bra. Det är som med salt. Lite salt i maten och det kan rädda en hel måltid. Det är vad musik gör med en film enligt mig. Det spelar nästan ingen roll om handlingen är lam, som i typ "Mamma Mia" och "High School Musical", eller om skådisarna är halvdana. Kan de dansa och sjunga stiger de till skyarna i mina ögon.

Jag är sjuk, jag vet. Jag tror jag är född med musikalsjukan. Men det gör inget. Jag älskar det ändå. Tack, du som uppfann musikalen. Du förgyllde mitt liv.

Eller, vad säger ni?