Om att jag är dum i huvudet

Underbart. Nu har jag sabbat allting igen. Igår hade alla skitkul på konserten medan jag var hemma. Jag kände mig nere och deppig så jag blev irriterad på att ingen hade hört av sig till mig och frågat om jag skulle med. (Vilket inte är sant för Ida frågade) Jag visste ju att jag inte kunde men det kändes på något sätt viktigt för mig att ändå ha chansen att tacka nej. Fan, jag är ju dum i huvudet. Varför skulle det spela någon roll ifall folk ringer och frågar om jag ska med när jag ändå inte kan? Dessutom var jag smart nog att säga det till en person så nu är den sur på mig. Jag orkar inte vara den som sabbar alla jävla förhållanden jag har med folk, tvinga dem att vara med mig och sen så fort de vill hitta på någonting roligt vara den som förstör partyt och vill gå hem. Jag orkar inte sitta hemma och vara deppig för att alla andra har kul när jag också kunde ha haft det bara jag haft orken, peppen och hälsan att göra det. Så nu sitter jag fortfarande i min säng och skriver på datorn. Ända skillnaden är att nu har jag färre vänner än vad jag hade igår. Bra jobbat, Natha. Jävligt bra. När är det dags att fatta att du är socialt inkompetent nu och att du borde flytta långt bort från Sverige?

Om spelningen som får bli i min hjärna

Jaha, så sitter jag på min säng igen, med datorn i knät. Det blåser lite i träden utanför men himmelen är blå och det är inte alltför kallt. Alla taggar till för det är lördagkväll och spelning med Bohemian Lifestyle i Farsta. Sminket på, checkar outfiten. Jag sitter kvar i min säng och skriver det här blogginlägget för återigen har bacillerna smitit förbi mitt imunförsvar och attackerat mig. Jag klarar inte av att vara sjuk igen, jag kan inte göra någonting åt det men ändå känns det som om det är mitt fel. Jag har inte kunnat träna på närmare än månad p.g.a. olika förkylningar och olägenheter, jag kan inte träffa en massa kompisar och ha kul men framför allt kan jag inte gå på spelningen ikväll och det suger! Jag hade verkligen sett fram emot att gå men måste nu tacka nej. Det kanske bara blir en hemmakväll med film och godis. Mysigt - men jag hade hoppats på mer. Jag blir så fruktansvärt rastlös av att bara sitta inne. Jag drömmer mig bort till när jag var liten och lycklig. Hur fan kunde jag hamna här? 17 år, lördagkväll. Jag borde vara ute och klubba nu men istället känns det som om jag sumpar alla chanser och mitt liv rinner iväg tillsammans med snoret i min näsa. Vad ska jag göra?

Om höstens begravningsfika

Hösten är här igen. Det är en lögn, jag vet. Men det känns som att så snart skolan börjar så dör sommaren. Skolan slaktar alla gröna blad, slänger ned isflak i ljumma badvatten och frostbiter människor på gatorna. Trots att min termometer står på samma temperatur idag som för en vecka sedan så känns livet kallare nu. Träden utanför mitt fönster grönskar fortfarande men mitt huvud färgar bladen gula, orange och röda. Det är väl min uppfattning om sommaren som är skev. Att sommar är när man kan sova hur länge man vill, att människors hjärtan öppnas upp, att det luktar grill mellan villorna. Egentligen är ju sommaren bara en årstid som alla andra. Ett naturvetenskapligt tillstånd som jag och många andra svenskar har glorifierat för att ha någonting att längta efter hela den långa vintern. Vi vet ju att sommaren sällan är sådär underbar, varm och tropisk såhär högt i norr utan snarare kylig, blöt och molnig. Men ändå är den bättre än allt annat. För om man någongång på året har en chans att börja om, förändra sig och tänka igenom livet så är det på sommaren och jag tror att det är den rekreationen vi söker när vi tänker på sommaren. Inte soligt ute utan soligt i sinne, som Sunes far skulle ha sagt. Men nu är den död. Vi ordnar begravningsfika på Söderskaféer och sorgekvällar med fleecefilten och en snyftfilm. Det är dags att tänka på skolan nu. Betygshetsen infinner sig.

Om mina gnomer i huvudet

Jag har inte skrivit här på ett tag. Har egentligen inte speciellt mycket att skylla på förutom att jag alltid gör såhär. Lovar mig ända in i himmelen bara för att glömma bort vägen dit. Skulle kunna säga att detta inte ska hända igen men vad är det för idé att ljuga på det enda stället man kan säga sanningen på ? Hur som helst. Idag är bara en sådan dag när allt känns fel fast ingenting egentligen har hänt. Mina skor är plötsligt lite för stora, min kjol sitter inte som den ska, mascaran klumpar sig och eyelinern tar nästan tjugo minuter att få någorlunda bra. Man kan ju fråga sig varför men det finns inget vettigt svar på den frågan för allt sitter i mitt huvud. Små elaka gnomer som springer omkring och trycker på knappar och vrider på reglage de borde låta vara ifred. Med andra ord: min årliga höstdepression. Jag ser fram emot 10 månaders mörker och kyla. Inte. Någon dag ska jag ta mig ifrån det här landet vid Nordpolen och flytta till varmare klimat. Tills dess gäller det väl bara att härda ut. Dramatiken är på topp. Inte jag. Därav den fula webcambilden. Det bevisar hur mycket ork jag har kvar i kroppen. Snälla, ta mig härifrån!

Om partyt som aldrig infann sig

Jag vet inte vad jag hade för för- hopp- ningar på 080808 men nog var de höga som skyskrapor. Jag vet inte vem som skulle uppfylla dessa, hur det hela skulle gå till eller vad det var för något. Jag bara hoppades in i det sista att allting skulle bli grymt utan att jag skulle behöva göra något. Naivt. Nu ska jag väl inte ljuga, kvällen blev absolut trevlig. Till att börja med var jag, Fia och Felli hos Kelly och lagade mat och myste. Vi drog oss succesivt bort från matbordet och till soffan. Då börjar plötsligt folk fixa sig i ordning. På med mascaran, hitta snygga kläder, checka spegelbilden. Som det ska vara antar jag men någonstans i allt denna pepp inför party tappade jag bor min pepp. Någon ville se nått band på Medis, någon ville checka läget på Stureplan och just då blev jag bara anti allt som hade med fulla, tönt-brats, fyverkerier, påhittade festdagar och wannabe-milleniumfiranden att göra. Trots många försök till annat slutade det med att alla bara stannade i Älvsjö, drog runt lite. Hamnade hos Fia med en vattenpipa och fyra keramikkoppar med te. Det var jättetrevligt att bara sitta hos henne och prata, tillsammans. Ingen av oss fick det partyt de hade hoppats på men iaf en mysig kväll. Jag är nog den som har behövts peppats hela tiden så jag säger detta till mig själv; Det kommer fler partytillfällen, än är du ung, livsgnistan är kvar, partyna ska ingenstans, du har tid. Hade jag tänkt så hade jag kanske varit pepp på party. No pressure. Nej, nu låter jag som en gammal, grubblande tant.
Nästa gång; party.
Klart slut.

Om när solen tar semester i 10 månader

Sommaren som ska vara som bäst i augusti och så sker det här. Regn, regn, regn. Bävar inför när jag ska sova i tält hela nästa vecka. Suck, bara bryta ihop och gå vidare då. Ja, ja. Ska väl komma till saken och, trumvirvel... Jag har skaffat en blogg! Nähä, säger ni. I vilket fall som helst så kommer jag här att skriva lite tankar kring vardagen och mestadels lägga upp bilder. De flesta kommer också att synas min bilddagbok (vaniljkringla) men för de som inte gillar kära bildis så hittar ni de här. Jag kommer nog inte att skriva varje dag eller ens varannan men någon gång ibland så håll till godo! Slut på tjat.