Om höstens begravningsfika

Hösten är här igen. Det är en lögn, jag vet. Men det känns som att så snart skolan börjar så dör sommaren. Skolan slaktar alla gröna blad, slänger ned isflak i ljumma badvatten och frostbiter människor på gatorna. Trots att min termometer står på samma temperatur idag som för en vecka sedan så känns livet kallare nu. Träden utanför mitt fönster grönskar fortfarande men mitt huvud färgar bladen gula, orange och röda. Det är väl min uppfattning om sommaren som är skev. Att sommar är när man kan sova hur länge man vill, att människors hjärtan öppnas upp, att det luktar grill mellan villorna. Egentligen är ju sommaren bara en årstid som alla andra. Ett naturvetenskapligt tillstånd som jag och många andra svenskar har glorifierat för att ha någonting att längta efter hela den långa vintern. Vi vet ju att sommaren sällan är sådär underbar, varm och tropisk såhär högt i norr utan snarare kylig, blöt och molnig. Men ändå är den bättre än allt annat. För om man någongång på året har en chans att börja om, förändra sig och tänka igenom livet så är det på sommaren och jag tror att det är den rekreationen vi söker när vi tänker på sommaren. Inte soligt ute utan soligt i sinne, som Sunes far skulle ha sagt. Men nu är den död. Vi ordnar begravningsfika på Söderskaféer och sorgekvällar med fleecefilten och en snyftfilm. Det är dags att tänka på skolan nu. Betygshetsen infinner sig.