Om mina gnomer i huvudet

Jag har inte skrivit här på ett tag. Har egentligen inte speciellt mycket att skylla på förutom att jag alltid gör såhär. Lovar mig ända in i himmelen bara för att glömma bort vägen dit. Skulle kunna säga att detta inte ska hända igen men vad är det för idé att ljuga på det enda stället man kan säga sanningen på ? Hur som helst. Idag är bara en sådan dag när allt känns fel fast ingenting egentligen har hänt. Mina skor är plötsligt lite för stora, min kjol sitter inte som den ska, mascaran klumpar sig och eyelinern tar nästan tjugo minuter att få någorlunda bra. Man kan ju fråga sig varför men det finns inget vettigt svar på den frågan för allt sitter i mitt huvud. Små elaka gnomer som springer omkring och trycker på knappar och vrider på reglage de borde låta vara ifred. Med andra ord: min årliga höstdepression. Jag ser fram emot 10 månaders mörker och kyla. Inte. Någon dag ska jag ta mig ifrån det här landet vid Nordpolen och flytta till varmare klimat. Tills dess gäller det väl bara att härda ut. Dramatiken är på topp. Inte jag. Därav den fula webcambilden. Det bevisar hur mycket ork jag har kvar i kroppen. Snälla, ta mig härifrån!