Om att jag är dum i huvudet

Underbart. Nu har jag sabbat allting igen. Igår hade alla skitkul på konserten medan jag var hemma. Jag kände mig nere och deppig så jag blev irriterad på att ingen hade hört av sig till mig och frågat om jag skulle med. (Vilket inte är sant för Ida frågade) Jag visste ju att jag inte kunde men det kändes på något sätt viktigt för mig att ändå ha chansen att tacka nej. Fan, jag är ju dum i huvudet. Varför skulle det spela någon roll ifall folk ringer och frågar om jag ska med när jag ändå inte kan? Dessutom var jag smart nog att säga det till en person så nu är den sur på mig. Jag orkar inte vara den som sabbar alla jävla förhållanden jag har med folk, tvinga dem att vara med mig och sen så fort de vill hitta på någonting roligt vara den som förstör partyt och vill gå hem. Jag orkar inte sitta hemma och vara deppig för att alla andra har kul när jag också kunde ha haft det bara jag haft orken, peppen och hälsan att göra det. Så nu sitter jag fortfarande i min säng och skriver på datorn. Ända skillnaden är att nu har jag färre vänner än vad jag hade igår. Bra jobbat, Natha. Jävligt bra. När är det dags att fatta att du är socialt inkompetent nu och att du borde flytta långt bort från Sverige?