[fotoinlägg]

Om julstämning

Jul. Julskinka Julgran Julpyssel Jul. Julmat Julstök Julklappar. Jul.
Ordet i sig är ju ganska så märkligt. Jul. Låter som Hjul men om man blandar ihop dem blir allting en enda röra. Juligt. Tänk att så många ord har bildats utav denna lilla sammanslutning av två konsonanter och en vokal. Tänk att det lilla ordet har kommit att betyda så mycket mer än det ursprungliga med Jesusbarnet och krubban. Att om man säger jul kommer en miljon människor tänka på en miljon olika saker och känna en miljon olika känslor. Någras magar kommer att pirra. Andras kommer att vändas i ångest. Och ändå är det bara ett ord, en högtid, en dag. Att en dag ska spela så stor roll?

Snart är den i alla fall här vare sig vi vill det eller inte. För mig tycks den alltid komma lika fort och vara över ännu fortare. Just i år känns det värre än någonsin men det är antagligen en lögn. Oavsett så lär julen i år bli snöfri och det känns jäkligt deppigt! Här bor man typ 70 mil från Polcirkeln och så får man ingen snö!? Var är världen på väg? Man har ju rätt att få lite småpanik såhär dagarna innan den, egentligen, enda helgen som kräver snö för att inge lite känsla. Men jag antar att vi får börja vänja oss. Som en kär vän till mig sa "Tänk på barnen som växer upp nu - det kanske aldrig får se snö". Usch, hemska tanke. Nu ska jag slå in sista julklappen och äta massa valnötter.

God Jul på er allihopa! :)

Om snor och julfirande

När man vaknar mitt i natten med snor i hela hjärnan och feberfrossa - då vet man att julen snart är här. Jag tycks alltid tajma in mina sjukdomsfall så att de alltid hamnar på de dummaste tidpunkterna. Jul, scoutläger, skidresa, solsemester, lussevaka - you name it! Jag antar att det är ganska skönt att vara sjuk ibland, bara kunna stanna hemma från skolan och chilla men mestadels är det bara jobbigt eftersom man är så fast.

I alla fall, det var länge sen jag skrev här och det beror mest på att skolan inte varit min bästa vän hittils men som sagt så är det snart jul och då ska jag bara ta det lugnt och ha kul. Låter det bra?
Tänkte uppdatera snart igen med ett lite längre och seriösare inlägg.

/Nathalie

Om matförgiftning

Okej, nu var det pinsamt länge sedan jag skrev någonting i bloggen. Har egentligen ingenting att skylla på men om du pressar mig kommer jag komma upp med en miljon lama ursäkter i stil med "jag har så mycket plugg just nu" och "mina ögon gör ont av att sitta framför datorn längre än tio minuter". Nog ljuget.

Förra veckan var verkligen en blast. Jepp, superkul. Bästa veckan i mitt liv. Ni märker säkert ironin trots att en datorskärm är emellan er och min skrift. Alvarligt talat, den sög! Varför? Jag blev matförgiftad. Det låter väldigt 30-talsaktigt, Hollywood-filmmord men det händer i verkligheten också (som många av er säkert upplevt).

Anywho. Jag åt, tror jag, en dålig köttfärssås hemma. Närmare detaljer vill jag inte gå in på men det som kan nämnas är att jag spenderade hela torsdagen och fredagen i horisontalt läge i soffan i vardagsrummet. Skönt, kanske ni tänker. Oh, so wrong! Jag tror nämligen att jag samtidigt kan ha haft magkatär för jag hade så fruktansvärt ont i magen att jag inte kunde tänka, knappt kunde andas, kunde inte titta, kunde inte blunda... Ni förstår vart jag vill komma. Det var som en... Rastlöshet i hela magen som gjorde mig fullständigt handikappad.
Dessutom kunde jag inte äta någonting och heller inte dricka någonting. Sammanlagt tror jag att jag räknade ut att under närmare fyrtio timmar åt jag inget annat än luft.
Under fredagen blev jag lite bättre så mamma sa att jag skulle dricka Resorb (brustabletter mot uttorkning). Men, GAH! Det var det vidrigaste jag någonsin smakat! Fy, fan!! Mormor min ringde då sjukvårdsupplysningen och frågade vad man skulle göra - jag var ju helt uttorkad. De gav henne ett recept som bestod av vatten, socker och salt. Det kan jag ju säga inte var bättre, och därmed helt odrickbart.
När jag så småningom dock blev bättre kunde jag börja äta lite igen och då fick jag ju i mig lite salt och sånt.

Oj, vilken närbild av "Nathalies matförgiftning". Det jag egentligen skulle komma till var att jag under de här två dagarna gick ned fyra kilo i vikt. Kanske inte tycks så mycket, men om man jämför det med "superbantningskurerna" i Expressen/Aftonbladet så säger de att man kan gå ned 3 kilo på bara 3 veckor. Det ger kanske det hela lite propotion. Dessutom så anser jag mig inte vara speciellt tjock så jag borde inte gå ned ytterligare i vikt. De kilorna lär jag ju dock gå upp igen nu när jag börjat äta.

Okej, nu räcker det. Klart slut!

Om musikalsjukan

Igår var jag hemma hos min kära vän Felicia. Vi såg på "Mamma Mia", drack thé och åt nybakade vaniljbullar som Linn gjort. Filmen var helt sjukt bra (nästan i klass med musikalen jag såg på "Cirkus") men någonstans i glädjeyran/sockerstinnet slog det mig plötsligt; jag säger alltid så. Jag är en sådan fruktansvärd sucker för musikaler! När jag väl började tänka efter kom jag fram till att många av mina top 10-filmer är musikaler och jag tror aldrig att jag sagt att en musikal varit dålig.

För att nämna några av de underbara musikalerna jag sett, jag har sett massor:
- Mamma Mia
- Fantomen på Operan
- Fame
- Dirty Dancing
- Grease
- Sound of Music
- High School Musical 1, 2 och 3
- Moulin Rouge
- Alla Disney-filmer får inte glömmas
- m.fl.

Listan kan göras oändlig. När jag nu tänker så säger jag varje gång jag sett en musikal, omedvetet, "Jäklar, vad bra den var!". Jag tror det beror på att blandningen av min stora passion i livet, musik, och dans, en annan passion, och skådespeleri är klockren. Att istället för att säga sina repliker sjunga ut dem och backas upp av ett band gör att känslan förstärks till tusen. Plötsligt finns inga dåliga manus, lägger man bara till musik blir allting bra. Det är som med salt. Lite salt i maten och det kan rädda en hel måltid. Det är vad musik gör med en film enligt mig. Det spelar nästan ingen roll om handlingen är lam, som i typ "Mamma Mia" och "High School Musical", eller om skådisarna är halvdana. Kan de dansa och sjunga stiger de till skyarna i mina ögon.

Jag är sjuk, jag vet. Jag tror jag är född med musikalsjukan. Men det gör inget. Jag älskar det ändå. Tack, du som uppfann musikalen. Du förgyllde mitt liv.

Eller, vad säger ni?

Om mina katter vore människor

Läste nyss ett jättegulligt inlägg om hur ens husdjur skulle vara som människor. Jag blev superinspirerad så nu kommer ni att få lära känna mina katter/människor; Ronja och Wilma.

Möt Ronja. Ronja är livsnjutaren som inte kliver upp ur sängen i onödan. Hon börjar närma sig 40-strecket men lever som om hela livet fortfarande vore framför henne, som om hon bara kan slappa lite till och sedan ta tag i saker och ting. Hon latröker ibland på betongbalkongen i förorten, inbillar sig att träningen hon får då hon bakar räcker och hon har trådlösa telefoner överallt i lägenheten (bara för att slippa gå upp och svara). Hon är den eviga ungdomen som man ser varit mycket vacker förr i tiden. Dock har skönheten förfallit med att kilorna ökat och inte kan hon förlita sig på sin hjärna heller (exempelvis hon har aldrig förstått sig på det där med mobilalarm på mornarna utan snarare förlitat sig på att solen ska väcka henne - trots att hennes sovrum ligger mot norr). Hon försökte göra högskoleprovet en gång men insåg snart att hennes framtid kanske inte låg i akademiska studier trots allt. Hon tog då jobbet i kassan på Ica Kvantum något år men tröttnade snart på den slitsamma livsstilen. Turligt nog ärvde hon lite pengar då hennes gammelfaster dog och har därmed kunnat leva det slappa livet hon alltid önskat. Hon är rädd för att bli ensam och har därmed alltid på radion så att det känns som om någon hela tiden är hemma. I relationer är hon mysaren. Den som gärna kryper upp i soffan tillsammans med sin partner och dricker varm choklad. Tyvärr har inte partnen infunnit sig ännu men hon har fortfarande hopp. Varför skulle någon säga nej till hennes skönhet? Så hon fortsätter att se på film ensam, köpa latte och Camel-cigg ensam och drömma sig bort - ensam. Men hon är inte olycklig. Hon vet ju att framtiden bara är satt på pause tills hon trycker på play igen. Det tragiska är att hon för länge sedan glömt bort hur hennes DVD fungerar och kan därmed inte trycka på någon knapp allas. Men hon misströstar inte snart kommer någon för att hjälpa henne att ta tag i livet.

Möt Wilma. Wilma är den ambitiösa som alltid blickat framåt och siktat mot stjärnorna. Hon var bäst i klassen i alla ämnen, den som råpluggade på rasterna och som alltid satt längst fram i klassrummet på samhällslektionerna. Efter gymnasiet hoppade hon direkt på Handelshögskolan och satsade stenhårt för att få höga betyg för hon visste att det var nu det gällde - ville hon bli någon skulle det avgöras här. Hon lyckades bra och kom ut på andra sidan med ett chefsjobb på Nordeabanken. Och hon är verkligen chefen personifierad. Bestämd men vänlig. Hård men trygg. Mot dem som jobbar bra är hon snäll som en kattunge men mot de som slappar och slöar förvandlas hon till en tiger som inte drar sig för att bita till om det krävs. Hon har aldrig haft någon skönhet att förlita sig på så om hon velat ha en relation hade hon varit tvungen att visa sin insida - något hon aldrig skulle göra. Hon är livrädd för att bli sårad och murarna runt hennes hjärta är högre än Himalaya. På kvällarna sitter hon uppe sent och tittar på svart/vita, romantiska filmer från 40-talet och drömmer sig bort. Hon har inte tid med egna relationer men har en enorm modersinstinkt; så fort hon ser ett litet barn så ringer den biologiska klockan och hon bara måste ge denne en glass eller kanske en tia. En tår rinner då och då nedför hennes kind i ensamheten men hon torkar den snabbt och sätter på sig masken igen. Ingen ska se henne svag, hon ska ju vara den starka bossen. Och vem kan lita på en chef som gråter som ett barn ibland?

Jag älskar såklart båda lika mycket. Deras olika personligheter kompletterar varandra och jag kan knappt tänka mig den ena utan den andra. Hur skulle era husdjur vara? Som er kanske..?

Om språk, glitter och glamour

Ett välbehövt avbrott i tillvaron. Fler bilder kommer. Inga foton är tagna av mig.
Fotografer:
De två understa - Anna Gustavsson
Resten - Ida Melander och Emma Spires

Om att jag inte klarar mycket mer

Jag vet att jag egentligen inte borde skriva det här för jag har en massa plugg. Men det är just det som är grejen! Vi har i en månad nu konstant överrösts i uppsatser, muntliga framställningar och PROV, PROV, PROV! Jag orkar snart inte längre - I'm about to crack!
Ovanpå allt detta så gick NO-provet skit och läraren är bajsig mot mig, min novell fick värsta kritiken av våran Litterär Gestaltnings-lärare och jag fattar absolut noll och ingenting på filosofin. Våran underbara engelskalärare slängde dessutom in ett "läxförhör" på 75 glosor nästa vecka - som om det inte räckte med filosofiprov och latinprov, liksom!

Jag vet inte hur länge till jag klarar av allt detta pluggande utan någon andningspaus. Det blir nian all over again. "Hej, magkatarr! Har saknat dig, jaa det var väl så dags att komma nu. Var ju ett tag sen sist...".
Jag är konstant trött, trots att jag sover mer än åtta timmar varje natt, och jag har huvudvärk mest hela tiden. "Förkylning? Ha! Som om jag har tid med det! Knarka alvedon och låtsas som om det regnar" Är det så det ska vara?
Mina betyg dalar och min dröm att komma in på journalistutbildningen känns alltmer avlägsen. Är det så här "de bästa åren i mitt liv" ska kännas?! Är livet som bäst nu kommer jag definitivt ta livet är mig, det här är ohållbart!

Å, gud. Jag är dramatisk men situationen kräver det. Jag behöver någon substans förutom skolan. Snälla, ta mig här ifrån!

Om modeindustrin

Hej!
Nu skriver jag igen. Vet att det är långt emellan uppdateringarna men om man väntar på något gott... Om ni kommer ihåg så tänkte jag för några veckor sedan skriva om något viktigt men så kom armén och drog mig i armen och sa ; "Kom, vi har kakor!" (Jag har förövrigt bestämt mig för att inte göra lumpen, livet kom i vägen). Nu, har jag tid och nu ska jag ta upp det, också med tanke på en händelse idag.

Första ordet: Anorexia. Andra ordet: Bulimi. Ni vet vart jag vill komma. Unga flickor och pojkar fullständigt matas med bilder, filmer, bloggar, tidningar, osv. om hur just de ska bli smala. "Träna rätt och gå ned fem kilo på tre veckor!". Överallt på stan ser man bilder av snygga, smala tjejer och vältränade pojkar (sjukt retuscherade) som säljer det plagget du ville köpa. Och du tänker: "Åh, men om jag går ned lite i vikt så kommer den där klänningen se så mycket snyggare ut på mig".

Är det såhär modevärlden vill ha det? Visst, i Spanien har de förbjudit BMI under 16 på sina visningar och det är ju ett steg i rätt riktning. Men vänta lite, BMI 16. Det betyder alltså att om man är 179 cm så får man inte väga under 51 kilo. Oj, 51 kilo. Det är ju... helt normalt att väga... Då är man ju inte alls sjuk, nej nej!
Det jag försöker säga är att vi är på väg åt rätt håll men inte snabbt nog. Jämförelse: vi ska springa 100 meter under 10 sek. Istället för att starta vid blocken så backar vi och startar 20 meter bakom dem. Det blir svårt att klara det då.

Allt detta med hela modellindustrin känns ju ganska avlägset men vi känner väl alla åtminstone en person med en ätstörning eller hur? Jag ska dra en paralell till något jag upplevde idag;
Idag var jag på, surprise, en modellcasting för Elite Model Management för att jag ansökte till en tävling och gick vidare. Jag, och Melinda och Ida, åker dit. Precis innan jag ska gå in möter jag en tjej i trappen. Super skinny, tall, cheekbones - you know the look. Jag går in, det blir min tur. Jag mäts och blir stirrad på upp och ned av två olika personer. När jag kommer ut får jag höra av Melinda och Ida att tjejen i trappen inte gått vidare för att agenturen tyckte att hon skulle bli 3 cm smalare kring höften. HALLÅ! Hon var supersmal! Verkligen! Jag kan då bara reflektera detta på mig och tänka; ”Whoa, hon är för bred om höften. Vad är då jag?! ”

Jag gick inte vidare i tävlingen men detta fick mig att inse hur sjuk den här världen är. Jag, som inte känner mig speciellt tjock, kunde inte tänka på annat än min, enligt dem, enorma rumpa. Va, fan?! Är det såhär livet ska vara? Ska de med sina jävla måttband och kritiska ögon bestämma hur man ska vara? Vad som är accepterat? Och den där tjejen, hur stor skillnad gör tre, jävla centimeter! PATETISKT!

Nej, jag ska, och hoppas att ni alla andra också gör det, sluta hylla denna sjuka modeindustri och börja hylla riktiga människor.

Som ex. att Whitney vann Top Model 10 - en enligt dem plus size-girl. Helt underbart, det borde visa folk i modevärlden hur livet borde vara! Och inte bara att plus size ska bli vanligare utan att "normala" sizen bland modeller ska gå uppåt. När jag som 34/36 inte platsar är något fel. Jag har en dröm, som Martin Luther King så klokt sa, att modeller på catwalken ska representera dem som ska bära kläderna; vanliga människor, inte några übermänschen (?) som ingen kan relatera till och som får så många att dö av ätstörningar varje år.

Är detta så mycket begärt?

Kamerautrustning

Kamerahus: Nikon D40

Är väldigt nöjd med min kamera. Stod och valde mellan den här, D40x och 400D men i slutändan blev det Nikon eftersom den kändes mycket bättre i handen än vad Canon gjorde. Valet mellan D40 och D40x var lätt - varför pröjsa, då, 2000 kr till för 4 megapixel? Jag ska inte göra några stora förstoringar.

Kameran har 6.0 megapixlar, kan tyckas lite i dagens pixel-hets, men är extremt lätt och systemet är pedagogiskt.

Objektiv:

Nikon 18-55/3.5-5.6 G ED DX AF-S

Kitobjektivet som fungerar superbra. Tar skarpa bilder och tack vare zoomen kan man ta allt från close-up's till landskapsfoton.

Kompletterar nog snart med en 55-200/300, gärna macro, så att jag kan fota ännu mera brett :)

Stativ:

Hama Star 61

Ett extremt basic stativ som jag köpte för en billig peng i Spanien. Fungerar dock precis som det ska och det finns ingenting jag saknar. Stativet har vattenpass, justerbara ben, justerbart huvud och reglebar höjd (max: 150). Suveränt!

Väska:

Crumpler Pretty Boy

Följde med som ett paketerbjudande då jag köpte kameran och är allt jag kan tänkas önska mig. Man får plats med kameran och två objektiv. Dessutom har den en ytterficka där minneskort, mobil, nycklar - you name it! kan ligga.

Om Sophia Somajo

För en gångs skull så har jag inte så mycket mer att säga förutom att den här bruden är grym. Hon har gjort jättesöta små videos till varje låt på skivan där hon berättar närmare vad de handlar om. Ladda ned/Köp den skivan. BUMS!!

The Laptop Diaries Countdown pt 4 (Warm Blooded Murder)

Om att ett djur aldrig glömmer

Nyss uppvaknad och trött efter gårdagens strapatser sjönk jag ned i soffan bredvid mamma. Åt en macka och tittade lite på Nyhetsmorgon på TV4. De har visst någon ny kampanj om att man ska göra varandra lyckliga då, bl.a., en kvinna hade börjat varje dag med att köpa två kaffe på 7-eleven och kassörskan ge den andra till personen efter henne i kön. Jäklar vad snällt, var det ända jag kunde tänka. Om jag drack kaffe skulle jag bli absolut överlycklig om jag fick en gratis en morgon. Vilken gest! Sedan var en kille där och visade ett YouTube-klipp han gillade. Jag är inte stammis på YouTube, så det är möjligt att ni alla har sett det, men jag blev helt rörd. Tårarna vällde upp i mina ögon och jag visste inte hur glad jag skulle bli. Kände mig helt enkelt tvungen att dela med mig av det till er. Så jag hoppas att ni blir lika glada som jag.
Nu ska jag gå och visa mina katter lite kärlek, jag också.

Om fånigt leende människor

Idag satt jag på tunnelbanan på väg hem. Klockan började närma sig kvart i fem och det kändes som om hela dagen gått förlorad till den förbannade skolan. Jag kom ned till Slussens T-banestation och såg att mitt tåg skulle gå om två minuter. Eftersom jag ska längst ned, längst bort fick jag lägga på en rem för att hinna med. Väl nere klev jag på tåget och satte mig på ett ledigt säte längst in vid fönstret. Jag skruvade upp Detektivbyrån i mina öron och sjönk utmattad ihop mot rutan.

Vid Midsommarkransen klev en ung mamma och hennes lilla dotter, i treårsåldern, på tunnelbanan. Mamman satte flickan mittemot mig, bredvid en kille lite äldre än mig. Flickan var bland det sötaste jag sett; axellångt och lockigt blont hår, stora blå ögon och långa svarta ögonfransar. Hon hade svårt att sätta sig på sätet och ramlade mot mig när hon försökte. Mamman skrattade lite och lyfte upp henne. Flickan satt och tittade förundrat på mig, som om hon aldrig sett en annan människa förut. Jag kunde riktigt se hur tankarna flög omkring där inne. Funderandes på världen. Omedvetet drogs mina smilband upp och jag såg sådär fånigt lycklig ut som man bara kan göra om man sett på "Amelie från Montmartre" (vilket jag också hade). När jag tittade bort från flickan såg jag att killen bredvid henne såg precis lika fånig ut som jag.

Tyvärr klev mamman och flickan av i Liljeholmen. Kvar på tåget satt bara två smilande människor. Jag kom dock snart på mig själv med det hela; skruvade upp volymen lite till, drog på det där coola "hej-jag-är-stockholmare-så-jag-kunde-inte-bry-mig-mindre"-minen igen och lutade mig tillbaka i sätet - men innerst inne log jag fortfarande. Jättestort. Och jag vet att trots killen tvärsemot mig klev av på Hägerstensåsen så log nog han också hela vägen hem.

Tänk så underbara barn är ändå. Så söta, rena och oskuldsfulla. Man vill bara skydda dem från allt hemskt och låta dem växa upp i ett vadderat rum. Det kan man självklart inte göra och snart blir även den lilla flickan stor, börjar använda BH och kanske provar hon sin första cigg. Men än så länge är hon barn och än så länge sprider hon glädje vart hon än går. Tack för det!

Om att pliktverket vill mig något

Det här inlägget skulle egentligen handla om något mycket mer seriöst, fast jag antar att detta är rätt seriöst också, men det jag såg när jag kom hem gjorde att jag bara blev tvungen att skriva det här blogginlägget. Det var nämligen så att när jag kom in i mitt rum efter en lång dag i skolan så låg ett brev på mitt skrivbord. Detta, kan jag meddela er alla, är inte något som händer varje dag. Jag blev nyfiken och efter lite undersökande kunde jag konstatera följande;
1. Det är ett vitt kuvert
2. Det är inte ett sånt där kurvert med ett litet plastfönster på
3. Det finns inga frimärken ("Porto betalt" står det)
4. Det är B-post
5. Kuvertet har en streckkod i nedre vänstra kanten, mystiskt!
6. Det finns en logga uppe i övre vänstra hörnet, en logga med tre kronor på... (någon som vet vad jag talar om än?)
7. Det står pliktverket på kuvertet.

Hmm... tänkte jag, armén vill mig något. Jag sprättade upp kuvertet och ut föll en vit A4 och en liten folder. På A4:at står det: "Pliktverket vill gärna träffa dig". Va? I brevet finns att läsa att jag verkar ha rätt förutsättningar för armén och att de vill att jag ska mönstra. Det står klart och tydligt att jag genom mönstring inte binder mig till någonting men att jag måste göra det senast dagen jag fyller arton (om ganska exakt 170 dagar, 7 timmar, 51 minuter och 12 sekunder. 11 sekunder. 10 sekunder...).

Ha! De vill att jag ska vara med i armén!! Är detta ett practical joke? Hohoo, ni kan komma ut nu! Vart gömmer ni er? Jag vill ha blommor för det här nu!
Nej, men allvarligt så är ju detta väldigt oväntat. För att säga det rätt ut: Jag har inga som helst planer på att vara med i armén ens om jag skulle klara mönstringen. Jag har helt enkelt inte tid men att mönstra... Tja, varför inte? Eller... Joo, kanske. Hmm... Måste tänka över detta.

Vad tycker ni om hela armén? Och framför allt - är det värt att mönstra bara för jämförandets skull?

Om dagen som inte borde få finnas

Okej, så det här var den största bottendagen i världshistorien. Let me walk you through it:
Jag ställer klockan måndagkvällen på 06:15, jag vet ju att det är skolfoto dagen efter så jag behöver lite extra tid att hinna fixa mig i ordning. Skulle ju vara sådär cool och rosa. Morgonen därpå vaknar jag av att telefonen ringer (tänker: vem ringer såhär tidigt... ingen...), sätter mig upp i sängen och utropar en massa svordomar, slänger en blick på klockan 07:25. Jag måste alltså vara hemifrån inom 15 minuter. Rusar upp, slänger på mig kläder, sminkar mig i rekordfart, stoppar ned skolböcker i väskan och rusar till tunnelbanan.

Jag hann i tid till franskan men det kändes som en lång lektion på fastande mage. Efteråt säger min underbara lärare till mig att; "Nathalie, du behöver inte vara perfekt och komma i tid jämt. Nästa gång du försover dig så ringer du mig och säger det, då hinner du äta frukost och det gör inget att du är lite sen". Gud, tack för henne!

Lite tid över på håltimmen så sista fixningen blir där, jag och Michelle går och köper varsin glass till fotot. Men glassen hinner smälta litet och min hand blir kladdig. Tror dock att gruppfotot gick bra men personfotot - hmm... Fotografen frågade om jag ville visa min tandställning, blir konfus - är den så ful? Svarar "Nej". Gör konstiga grimarser med munnen och mina ögon säger "Dö, dö, dö". Fotografen säger att jag ska se ljuv ut, gör mig mest förbannad.

Resten av dagen går bra, letar i skåpet efter min naturkunskapsbok, vi har ju prov imorn, men hittar den inte och antar att den är hemma. Åker hem - letar efter boken men hittar den inte. Får panik, ringer typ 20 samtal till Kelly (som är kvar i skolan) men när jag väl får tag på henne har hon inte min skåpnyckel så jag åker tillbaka till skolan i tron om att jag letat dåligt. Kommer dit rejält panikslagen men där finns ingen bok, åker moloket hem igen. Får tag på Kelly som ska lämna sin bok hos mig innan ridningen så jag kan kopiera ur den. JA! RÄDDNINGEN! Men, får ett sms en timme senare som säger att hon gjort ett misstag och råkat ta med sig den till ridningen men att jag kan få den vid åtta. FAN FAN FAN!!

Nu har jag bara mina anteckningar att plugga på och kan inte mer än hoppas att det som står i boken inte är så mycket annat. Kollar upp omprovsdatum men det är den 16:e december. Känns dumt att vänta tills dess, två dagar innan avslutningen. Vad ska jag göra nu? Sitter med ett självklart, jävla IG på det här provet. Jag orkar inte mer, det finns ingen lösning på detta. Jag som skulle se på Top Model ikväll, det kan jag ju glömma.
Och boken är spårlöst försvunnen.

Snälla Gud, låt mig få göra om denna dag!!!



EDIT: Tacktacktack, Fanny som gav mig alla frågor och Tacktacktack, Anna som ringer och bryr sig om mig, Tacktacktack Niklas O som nästan kom förbi och lämnade hans NK-bok och Tacktacktack, Felli för all uppmuntran. Dessutom Tacktacktack, Kelly. <33>

Om att jag fortfarande saknar dig

I dessa kyliga tider tar jag mig tillfälle att bjuda på två dikter med liknande tema. Läs och tänk.


Det är en förändring i vädret.
När jag står på balkongen i natten
finns det vinter i luften.
Jag känner det på doften.
Jag vet inte vad det är men
något är annorlunda.
Sommaren dör ut.
Året slutför sin cirkel.
Livet börjar om.


Det har gått ett tag nu
Sommaren har gått över till höst
och snart låter hösten vintern ta vid
De blommor vi kände doften av
dör sakta ut
De ljumma vågorna som slog
emot våra ben har blivit kalla
Folk har kommit och gått
Sovit i våra sängar
Skrattat åt våra skämt,
åt oss
Jag vet att allting är förlorat,
som det ska vara
Jag såg aldrig skymten av en vit häst,
så jag drar mina slutsatser själv
Livet är ingen saga
och lyckliga slut finns inte i verkligheten
Jag har gått vidare nu
Men jag saknar dig fortfarande

Om att jag är dum i huvudet

Underbart. Nu har jag sabbat allting igen. Igår hade alla skitkul på konserten medan jag var hemma. Jag kände mig nere och deppig så jag blev irriterad på att ingen hade hört av sig till mig och frågat om jag skulle med. (Vilket inte är sant för Ida frågade) Jag visste ju att jag inte kunde men det kändes på något sätt viktigt för mig att ändå ha chansen att tacka nej. Fan, jag är ju dum i huvudet. Varför skulle det spela någon roll ifall folk ringer och frågar om jag ska med när jag ändå inte kan? Dessutom var jag smart nog att säga det till en person så nu är den sur på mig. Jag orkar inte vara den som sabbar alla jävla förhållanden jag har med folk, tvinga dem att vara med mig och sen så fort de vill hitta på någonting roligt vara den som förstör partyt och vill gå hem. Jag orkar inte sitta hemma och vara deppig för att alla andra har kul när jag också kunde ha haft det bara jag haft orken, peppen och hälsan att göra det. Så nu sitter jag fortfarande i min säng och skriver på datorn. Ända skillnaden är att nu har jag färre vänner än vad jag hade igår. Bra jobbat, Natha. Jävligt bra. När är det dags att fatta att du är socialt inkompetent nu och att du borde flytta långt bort från Sverige?

Om spelningen som får bli i min hjärna

Jaha, så sitter jag på min säng igen, med datorn i knät. Det blåser lite i träden utanför men himmelen är blå och det är inte alltför kallt. Alla taggar till för det är lördagkväll och spelning med Bohemian Lifestyle i Farsta. Sminket på, checkar outfiten. Jag sitter kvar i min säng och skriver det här blogginlägget för återigen har bacillerna smitit förbi mitt imunförsvar och attackerat mig. Jag klarar inte av att vara sjuk igen, jag kan inte göra någonting åt det men ändå känns det som om det är mitt fel. Jag har inte kunnat träna på närmare än månad p.g.a. olika förkylningar och olägenheter, jag kan inte träffa en massa kompisar och ha kul men framför allt kan jag inte gå på spelningen ikväll och det suger! Jag hade verkligen sett fram emot att gå men måste nu tacka nej. Det kanske bara blir en hemmakväll med film och godis. Mysigt - men jag hade hoppats på mer. Jag blir så fruktansvärt rastlös av att bara sitta inne. Jag drömmer mig bort till när jag var liten och lycklig. Hur fan kunde jag hamna här? 17 år, lördagkväll. Jag borde vara ute och klubba nu men istället känns det som om jag sumpar alla chanser och mitt liv rinner iväg tillsammans med snoret i min näsa. Vad ska jag göra?

Om höstens begravningsfika

Hösten är här igen. Det är en lögn, jag vet. Men det känns som att så snart skolan börjar så dör sommaren. Skolan slaktar alla gröna blad, slänger ned isflak i ljumma badvatten och frostbiter människor på gatorna. Trots att min termometer står på samma temperatur idag som för en vecka sedan så känns livet kallare nu. Träden utanför mitt fönster grönskar fortfarande men mitt huvud färgar bladen gula, orange och röda. Det är väl min uppfattning om sommaren som är skev. Att sommar är när man kan sova hur länge man vill, att människors hjärtan öppnas upp, att det luktar grill mellan villorna. Egentligen är ju sommaren bara en årstid som alla andra. Ett naturvetenskapligt tillstånd som jag och många andra svenskar har glorifierat för att ha någonting att längta efter hela den långa vintern. Vi vet ju att sommaren sällan är sådär underbar, varm och tropisk såhär högt i norr utan snarare kylig, blöt och molnig. Men ändå är den bättre än allt annat. För om man någongång på året har en chans att börja om, förändra sig och tänka igenom livet så är det på sommaren och jag tror att det är den rekreationen vi söker när vi tänker på sommaren. Inte soligt ute utan soligt i sinne, som Sunes far skulle ha sagt. Men nu är den död. Vi ordnar begravningsfika på Söderskaféer och sorgekvällar med fleecefilten och en snyftfilm. Det är dags att tänka på skolan nu. Betygshetsen infinner sig.

Om mina gnomer i huvudet

Jag har inte skrivit här på ett tag. Har egentligen inte speciellt mycket att skylla på förutom att jag alltid gör såhär. Lovar mig ända in i himmelen bara för att glömma bort vägen dit. Skulle kunna säga att detta inte ska hända igen men vad är det för idé att ljuga på det enda stället man kan säga sanningen på ? Hur som helst. Idag är bara en sådan dag när allt känns fel fast ingenting egentligen har hänt. Mina skor är plötsligt lite för stora, min kjol sitter inte som den ska, mascaran klumpar sig och eyelinern tar nästan tjugo minuter att få någorlunda bra. Man kan ju fråga sig varför men det finns inget vettigt svar på den frågan för allt sitter i mitt huvud. Små elaka gnomer som springer omkring och trycker på knappar och vrider på reglage de borde låta vara ifred. Med andra ord: min årliga höstdepression. Jag ser fram emot 10 månaders mörker och kyla. Inte. Någon dag ska jag ta mig ifrån det här landet vid Nordpolen och flytta till varmare klimat. Tills dess gäller det väl bara att härda ut. Dramatiken är på topp. Inte jag. Därav den fula webcambilden. Det bevisar hur mycket ork jag har kvar i kroppen. Snälla, ta mig härifrån!

Om partyt som aldrig infann sig

Jag vet inte vad jag hade för för- hopp- ningar på 080808 men nog var de höga som skyskrapor. Jag vet inte vem som skulle uppfylla dessa, hur det hela skulle gå till eller vad det var för något. Jag bara hoppades in i det sista att allting skulle bli grymt utan att jag skulle behöva göra något. Naivt. Nu ska jag väl inte ljuga, kvällen blev absolut trevlig. Till att börja med var jag, Fia och Felli hos Kelly och lagade mat och myste. Vi drog oss succesivt bort från matbordet och till soffan. Då börjar plötsligt folk fixa sig i ordning. På med mascaran, hitta snygga kläder, checka spegelbilden. Som det ska vara antar jag men någonstans i allt denna pepp inför party tappade jag bor min pepp. Någon ville se nått band på Medis, någon ville checka läget på Stureplan och just då blev jag bara anti allt som hade med fulla, tönt-brats, fyverkerier, påhittade festdagar och wannabe-milleniumfiranden att göra. Trots många försök till annat slutade det med att alla bara stannade i Älvsjö, drog runt lite. Hamnade hos Fia med en vattenpipa och fyra keramikkoppar med te. Det var jättetrevligt att bara sitta hos henne och prata, tillsammans. Ingen av oss fick det partyt de hade hoppats på men iaf en mysig kväll. Jag är nog den som har behövts peppats hela tiden så jag säger detta till mig själv; Det kommer fler partytillfällen, än är du ung, livsgnistan är kvar, partyna ska ingenstans, du har tid. Hade jag tänkt så hade jag kanske varit pepp på party. No pressure. Nej, nu låter jag som en gammal, grubblande tant.
Nästa gång; party.
Klart slut.

Om när solen tar semester i 10 månader

Sommaren som ska vara som bäst i augusti och så sker det här. Regn, regn, regn. Bävar inför när jag ska sova i tält hela nästa vecka. Suck, bara bryta ihop och gå vidare då. Ja, ja. Ska väl komma till saken och, trumvirvel... Jag har skaffat en blogg! Nähä, säger ni. I vilket fall som helst så kommer jag här att skriva lite tankar kring vardagen och mestadels lägga upp bilder. De flesta kommer också att synas min bilddagbok (vaniljkringla) men för de som inte gillar kära bildis så hittar ni de här. Jag kommer nog inte att skriva varje dag eller ens varannan men någon gång ibland så håll till godo! Slut på tjat.